Detta är kanske onödigt, och kommer skapa en debatt som säkert kommer få det att ånga ur mina öron av ilska, men jag säger det för jag kan, och vill.

Jag är vad man kan kalla ”pro-choice”, alltså jag tror på att folk ska kunna få välja att göra en abort om det är vad de vill. Tänker inte gå in på varför jag är det, eftersom det är ett luddigt område, och kommer svaras med argumentet ”men är inte barnet lika mycket värd?” (svaret är förövrigt ett helt klart nej för mig).

Detta betyder [f]inte[/f] att jag gillar abort, eller vad det betyder. Jag sörjer att man någonsin ska behöva göra en abort. Själv skulle jag inte kunna göra en abort (tror jag, jag kan inte säga det 100% säkert eftersom jag aldrig varit i den situationen själv), om situationen inte kräver det, dvs. hälsoproblem, en ekonomisk situation som krisar extremt, eller en graviditet som resultat av en våldtäkt, eller liknande.

Dock [f]hatar[/f] jag tanken på att någon annan ska bestämma över andras kroppar. Jag hatar tanken att politiker ska säga mig att jag inte har ett val. Vad jag tycker och tänker har inte ett skit med någon annans kropp, någon som jag inte ens känner, att göra. Vad har [k]jag[/k] för rätt att säga vad de får och inte får göra?

Förbud mot abort kan jag likna med arrangerande giftermål – man säger till kvinnan (eller mannen) [k]du har inget val, finn dig i den här situationen, även om du inte känner dig redo att gifta dig, även om du inte gillar den här mannen[/k].

Och vad är alternativet, istället för abort? Adoption. Ett ämne jag vill svara med att det uppskattas att det görs 1 million aborter per år (tycker dock den siffran känns låg). Det finns redan cirka 140 millioner föräldralösa barn i världen. Rädda dem som lider NU, istället för att skapa mer lidande, istället för att ha 13åriga tjejer bli mammor, och nyfödda som lämnas för att dö i sopptunnor.

Abort är inte optimalt. Men säg inte till mig att jag inte har rättigheten över min egen kropp. Säg inte till mig att du tror att du har mer rättigheter över min kropp än vad jag själv har.

Säg inte till mig att du tror att du kan tvinga mig att ge upp min kropp i 40 veckor. 40 veckor av illamående, att vara obekväm, ständigt behöva kissa, potentiella komplikationer, kostsamma doktorsbesök, betala övernattning på sjukhuset, betala över 4000kr (MINST!) för ett barn som inte ens fötts. 40 veckor av att vara förstoppad, att inte riktigt kunna kontrollera sina känslor. Det här är inte i närheten av allt som det innebär av att vara gravid.

Minst 2 månader från arbetet (om adoption), 2 månader av förlorad inkomst, som kan vara jätte viktig för min överlevnad.

Och sist men inte minst: förlossning.

Så säg inte till mig att din åsikt är värd mer än min. Säg inte till mig att jag inte vet vad jag ska göra, kalla mig inte mördare för att jag tog ett beslut som var bäst för mitt barn, och mig.

Vissa barn mår bättre av att inte födas. För att citera en gammal dikt jag skrivit:

 

[k]She gave her child what was best for it
Because that is what mothers do
So she decided that it was best for it
To never live..
What's the harm in that? [/k]

 

Jag tvingar dig inte till abort, tvinga mig då inte att bli mamma.

 

 

 

Titel: Förhållandet till ett minne
"Raiting": R
Handling: Hon ville inte glömma honom, men hon ville inte heller bli påmind om att han längre inte fanns

( Martin )

I never thought that I was the kind of person
who just stood in the rain
staring blankly at the sky
hoping to feel a little bit like the child
I had abandoned on the way

I never thought that I would taste the drops
and regret ever growing up

Himmelskt blå ögon kritiserar
sveper över dessa landskap av plast
tar tag i filten och drar den över
himlen skimrar i lila

Dagen den lider med piskan i ryggen
dessa gråa asfalterade väggar krymper runt om dig
men dina blåa ögon blir himlen
och du tar mig in och vi blir moln

Kylan om vintern stänger våra dörrar
vi halkar på isen och skrattar mot stjärnorna
visst väntar vi på daggen i sommarnattens sköte
men omlindade av kärlekens mönster viskar vi
och värmen är bara oss

Månen den ler på sammetslent himlavalv
ner på grusig och smutsig mark
letar sig in bland våran lusta
lägger sig vid minnet och låter oss minnas nätter i framtiden
då mörkret var ljusare än solens förblindande strålar

Du är himlen i en soluppgång
en tid som är allt för kort och hjärtskärande vacker
där för många löften svärmar bland solens trevande strålar
men om dagen gryr med dig så kysser jag dina läppar
och virar filten om våra kroppar som lider av växtvärk

(
Vi är tre joggare i skymningen
har västar med reflexer på
för vi bryr oss
och vi pratar om varandra
för någon vi bryr oss om
finns där

tre joggare i natten
)

Jag leker med elden
och du säger släpp tändstickan
men ingen bryr sig

det finns inget att bränna upp

Amber Had A Brother Named James

Summary: All my life everything has revolved around my brother, simply because he was older. What happens when he is gone?

 

För evigt är blott ord som faller från guds läppar
trotsar alla fysiska lagar och förgör det som är verkligt
det är endast två ord som är tunga som åskan i luften
och när du yttrade dem som om du var en gud du inte trodde på
var jag din i all bemärkelse

men jag är nu en marionettdocka som du hållit i
förlöjligad på min lilla scen du byggt upp åt mig
du gav mig ett namn du gav mig en anledning
men nu är jag endast en del av en förfallande show
endast en del av ditt förflutna

och visst var det vackert när du höll om mig i det förruttnande regnet
när löven liksom klistrade sig till mitt hår
men det var höst i ditt hjärta redan då
och inte tänkte du i din egocentriska hjärna
att känslor är något som vi delar
kärlek går inte över likt en passion

och jag hatar dig nu
där kärlek förut flödade likt träd i blom på våren
ligger nu ett bombskal
efter alla ord du yttrade när dörren slogs igen
när väggarna skallrade efter din dånande avgång

du höll om mig i sängen där lakanen klistrade sig
ditt ben om mitt och taket svindlade
dina lögner om att kärlek var det och dina fjärilskyssar
falskhet spelade på ditt ansikte som jag tog för genuint
hur kunde du vara så falsk?
hur kan någon som spelar med kärleken så nära riva ned alla väggar
blotta mig och sätta snören på mig som en marionettdocka
du gav mig en riktning att gå i
du fick mig att säga ja när jag ville säga nej
du tvingade mig ned på knä när jag förut stod ståtligt rakt
hur kunde du förgöra allt som var jag bara så där?

inte kom du på begravningen av min individualitet
nej du var på fest den dagen och blickade en flicka i ögonen ömt
önskade att jag vore där när du hängde en snara om hennes bleka hals
skicka polisen i din riktning och ge dig dödsstraff

jag ska förgöra dig
ta varenda trofé till flicka du finner
skära upp deras halspulsåder innan din snara hunnit bryta deras nacke
jag ska visa dig att kärlek inte går över
att det plus svek är i lika med hat
det är mycket enklare än du tror
(du sa för evigt)

One moment the world stands still
on hold
pause
I stare at the ceiling where the light cuts the dark
slices through the pain
brings me to the surface
lets me breathe

One moment
until it all shakes awake
it is you
it is me
living for only a moment that can last forever

Du skrek den dagen då allting tycktes bli bra igen, du skrek och vi kunde inte förstå förtvivlan som du kände i din lycka. Vi tog din hand och du stod där och stirrade på oss helt förlamat som om ingenting var bra. Som om allt var lika splittrat som igår.
( ämne: misshandel )